lördag 9 november 2013

75 år efter Kristallnatten

Jan Lindelöf t.v. och Stefan Zablocki t.h.


Idag är det alltså den 9 november. Nätverket för ett Kristianstad  för alla hade inbjudit till  arrangemang till minne av Kristallnatten och den sk  Novemberpogromen. Ca 100-talet besökare hade kommit, så alltsammans flyttade ut i cafeterian på Muséet. Starka insatser av alla deltagande, både talare och musiker. StefanZablockis, Ruzica Stanojevic´ och Einar Criténs  berättelser om egna erfarenheter  och upplevelser från Tyskland på 30-40-talet, från ex-Jugoslavien och  som rom i Kristianstad nu, gjorde mäktigt intryck på oss närvarande.  
Bra jobbat, Jan och de övriga i nätverket!

Jag vill också  påminna om att den 9 november 1989  inträffade en händelse som betraktas som mycket viktig i  europeisk historia och med konsekvenser för internationell politik och styrkeförhållandena i världen: Östtyska myndigheter tappade kontrollen över  Berlinmuren, den  i Berlin synliga  och påtagliga gränsen  mellan öst och väst, som sedan 1961 stängt in  östberlinarna och var symbol för  motsättningen mellan de två stormaktsblocken. Murens fall fick dominoeffekt, Sovjet imploderade och de östeuropeiska staterna  återtog sin självständighet. 
Några  länkar för att läsa mer.



På Söderportgymnasiet  hade vi på den tiden en systerskola i DDR, vi hade utbyten  av både elever, lärare och skolledare och vi kunde följa den  spännande utvecklingen från Berlinmurens fall via återföreningen av de tyska staterna till  den utveckling som  blev. En enorm eufori, även om det redan då fanns de som höjde ett varningens finger.  I alla förändringar finns vinnare, men också förlorare. Många har blivit besvikna över uteblivna framsteg för egen del,  inte minst hos en del i forna DDR men även  i  övriga öststater. Att nazistiska grupperingar  har  fått starkt fäste i delar av  forna DDR och i Ungern är en följd bl a  av denna besvikelse och missräkning i kombination med den ekonomiska krisen. Nationalismen sprider sig och  skepsis mot andra nationaliter växer.

De, som är födda i  slutet av  80-talet och därefter, har  inget eget förhållande till  Berlinmuren, i hela deras liv har Europa legat öppet utan gränser och begränsningar, man kan ta ett jobb i Grekland, Baltikum eller Tjeckien, göra en termin på ett annat universitet och resa utan hinder, många av de forna öststaterna är medlemmar i EU. Det är inte  så länge sedan många av oss upplevde en annan verklighet:  Belinmuren  var påtaglig, länderna bakom  järnridån  och deras folk ganska okända,  propagandan stark och Östersjön ett skiljande hav.  I 20-årsåldern började jag resa i Östeuropa, fick många vänner, fick insyn i systemen på både gott och ont och i Ungern fått polisers tjänstevapen riktade mot mig, när jag tog en tupplur på en P-plats bakom ratten i mina ungerska vänners österrikiska hyrbil. Idag har jag bekanta  som vunnit på  samhällsförändringen, men också de som  känner sig svikna och övergivna-som förlorare.  

Nittiotalet blev ett decennium då FN kunde arbeta som det var tänkt med få  fall av vetorätt i Säkerhetsrådet och med konstruktivt samarbete i Generalförsamlingen.  Det var inte längre Öst och Väst utan VI. Det var då vi fick alla de stora toppmötena kring  olika  utvecklingsfrågor: miljö (Rio), barns-och kvinnors situation (New York och Peking),sociala frågor( Köpenhamn) boendefrågor(Istanbul) etc.
Den 11 september 2001 råkade jag vara i Berlin med ännu ett  elevutbyte. Terrorattentaten  i New York  kom att bli  ännu en av de viktiga händelserna  i världspolitiken, en händelse som jag kände  i ett slag  utplånade VI och skapade ett nytt ”DOM”. Det kändes så påtagligt när vi ett par dagar senare hade fem  tysta  minuter  vid Brandenburger Tor och kände att  nu var det åter ” VI” och ”DOM”  men med nya förtecken.
Skrivet av Ing-Britt Pettersson Nyholm, vice ordförande i Kristianstads FN-förening och tidigare lärare på Söderportgymnasiet. 
Se även debattartikel inför dagens arrangemang

fredag 8 november 2013

Hur hamnade svensk militär i Afghanistan?

Wilhelm Agrell
- Det är väldigt oklart varför vi var där, och vilket slutmålet var.
Så inledde Wilhelm Agrell sitt föredrag på Stadsbiblioteket i Kristianstad den 6 november. Han berättade om sin förvåning över att det finns så väldigt lite dokumentation om den svenska militära insatsen. Det deklarerades ofta att "Sverige är inte i krig med Afghanistan", men vad gjorde vi där då? De svenska soldaterna hade, åtminstone i början, väldigt dålig utrustning. först efter 2009 fick man pansarskydd.Från början var den svenska insatsen en symbolhandling, av sympati med USA efter 11 september, menade Agrell. Från 2010 fick Sverige delta i krigsoperationer, och det är allvarligt att detta faktum mörkats i den svenska riksdagen. Kostnaden för den svenska militära insatsen beräknade han till 12-13 miljarder kr. Slutrapporten är delvis hemligstämplad, enligt Agrell som försökt få ut information.

Framtidsutsikterna för Afghanistan är dystra. Risken är stor för krig mellan olika krigsherrar. Centralregimen har redan tappat greppet. Polisen är rent kriminell, och inga insatser görs mot Afghanistans största inkomstkälla, narkotikahandeln!

"Ett krig här och nu", heter den bok som Wilhelm Agrell skrivit i ämnet. Där avslöjar han det som svenska regeringar nog inte ville att vi skulle få veta.  Nu är det så dags, när insatsen snart är avslutad. Men vi bör som medborgare ständigt hålla koll på och försöka genomskåda vad makthavarna sysslar med.

fredag 1 november 2013

Arrangemang om Afghanistan och om Kristallnatten

Professor Wilhelm Agrell kommer till Stadsbiblioteket i Kristianstad på onsdag den 6 november kl.19.00 för att tala om Sveriges millitära engagemang i Afghanistan.

På lördag den 9 november genomför nätverket Kristianstad för alla sitt första arrangemang:
Det blir en manifestation på Regionmuseet kl. 14.30-16.00, 75 år efter Kristallnatten i Tyskland.
 Mer information finns under resp. länk. Varmt välkommen!